Religion och tro är något jag ganska ofta stöter på i mitt liv i och med att jag har ganska mycket att göra med Vännäs Missionskyrka. Jag är hjälpledare i barnkören som träffas varannan fredag, jag är med i ungdomsrådet som träffas några gånger i månaden, jag är på deras aktiviteter för tonåringar varje fredag och jag far på flera läger.
Ändå kallar jag mig inte kristen, för det är jag inte.
Jag tror inte på Gud, eller på någon gud över huvud taget.
Fast samtidig vill jag inte riktigt säga att jag är ateist, även om det säkert är vad många skulle kalla mig.
För något tror jag ju ändå på.
Jag är övertygad om att det finns så otroligt mycket mer än vad våra sinnen kan uppfatta, så visst skulle det kunna finnas någon högre makt.
Jag tror på livet och själen, på goda gärningar och lycka.
Men mest av allt tror jag på kärlek.
För vi kan känna, det tror jag är det allra viktigaste. Att vi älskar, tycker och tänker.
Det kanske låter som att jag ändå skulle kunna tro på Gud/gudar, och jag har försökt, men det är något jag verkligen inte kan göra. I alla fall inte den eller de gudar som jag fått höra talas om. För om det finns någon högre makt så tror jag verkligen inte att vi kan veta eller känna till vad eller vem eller hur den/det är.
Så jag är inte kristen, jude, muslim, hinduist, shintoist eller ateist. Jag är jag och jag vill ta det bästa från alla religioner, lära mig mer och leva på det sätt som gör mig och min värld mest gott.
