december

De senaste dagarnas iskyla och stormvindar har gjort mig frusen nda in i sjlen.
Ligger nu under ett duntcke och tv filtar.

Lite frundrad ver att jag ikvll lgger mig fre bda mina frldrar. Men jag r oteoligt tett efter morgonens blodprov. Sdan otrolig ngest jag har knnt.

Och julstress. Hur ska tid och pengar rcka till.
Tur att julen r mysig i alla fall.

31 oktober

00.01
Då var det officiellt halloween då.
Ska jag göra något roligt? Ska jag på någon fest?
Nej
För jag har inget socialt liv.

Känner mig så misslyckad. Värdelös. Obetydlig.
Låst. Ensam. Kvävd.
Pressad. Ledsen. Stum.

Vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Vill bara sova och dö.

Skynda

Rivande ångest biter tag i mig nu när jag försöker plugga till morgondagens svenskaprov, som jag helt förträngt i helgen.

Har två ogjorda hemuppgifter som ska redovisas imorgon eftermiddag på gruppen.

Idrott och matte imorgon, och jag vet inte vad vi ska göra på någon av de lektionerna.

Måste förbereda inför Unga Feminister-mötet på onsdag.

Mina docs måste smörjas.

Mitt rum måste städas.

Ångest. Kaos. Ångest

Glöm din dröm

Har sedan jag i januari började ta sertralin haft extremt mycket drömmar. Vad jag kan minnas så har jag drömt något mer eller mindre konstigt varje natt.

Jag skulle väl inte kalla det klassiska mardrömmar, men de är oftast obehagliga, inget jag vill uppleva igen.

I början kändes det förjävligt. Jag mådde skit, orkade inte med skolan eller vardagslivet, hade svårt att somna och till på köpet kände jag aldrig att jag sovit riktigt bra pga alla drömmar.
Jag testade flera olika mediciner för mina insomningssvårigheter, och till en början trodde jag att det var de som orsakade drömmarna. Så var dock inte fallet. Efter några månader då jag märkt att de olika sömnmedicinerna inte gjorde någon skillnad (och jag fått det lättare för att somna generellt) så slutade jag ta dom helt. Dock fortsatte mina drömmar.

Anledningen till att jag nu tog upp det här på bloggen efter 10 månader (och ett avbrott i bloggandet) är för att jag nu har haft extra extrema drömmar tre nätter i rad. De har varit konstiga, obehagliga, osammanhängande och de har fastnat i mitt huvud under dagen.
Jag har gått runt med en obehagskänsla som inte går att jaga bort eftersom jag varken vill eller kan riktigt förklara mina drömmar för någon.

Jag har också flera gånger under dessa månader känt fysisk smärta i mina drömmar. Det är inte så trevligt att vakna med fantomsmärtor i form av ett stort skrapsår på vaden efter att jag cyklat omkull i en nedförsbacke, i min dröm.

Jag saknar tiden då mina nätter var lugna.
Då jag kunde vakna utan att minnas vad som pågått i min hjärna under natten.
Då jag bara ibland hade någon vanlig dröm, och väldigt sällan en obehaglig eller skrämmande.

Klor

Börjar känna att livet mest är fyllt av ångest.

Jag måste konstant motivera mig själv till att fortsätta leva. Försöka bli bättre. Men det är så otroligt svårt när livet mest bara känns smärtsamt.

Har varit med om detta så många gånger nu, när ska det vara nog?

Fjärilar

Jag vet att jag bara kännt dig i två veckor, men nu är det så här.

Känner mig så hemma på skolan, så bekväm i klassen, och så lycklig med dig.

Jag tänker på dig varje timme, varje dag.

Tar varje chans jag får att spendera lite mera tid med dig. Några minuter eller timmar. Allt jag kan få.

Du kan vara så glad, skämtsam och obekymrad, nästa stund ser du mig i ögonen, säger något djupt och visar att du förstår.

Är så glad att jag har dig i mitt liv.

Ljummen

Känner mig så otroligt ensam.
Nu ser jag vem jag egentligen är för de jag brukade spendera varenda skoldag med.

Har tack och lov börjat hitta nya vänner, i min nya klass.
Ber till gudarna att de ska tycka om mig.

Augusti

Har i veckan varit och sett Känn ingen sorg med Johanna, Alva och Nina. En så otroligt fin film. Även för mig som inte lyssnat på Håkan.

Jobbade igår min sista dag på glassbonden, är otroligt tacksam för chansen de gett mig i sommar. Lärt mig så mycket och vuxit några centimeter som människa. Har nu lite mer erfarenhet och dessutom en fin lön för mödan.

Nu har mina föräldrar och jag packat in oss i bilen och gett oss iväg, det bär idag mot Uppsala för att hälsa på min yngsta bror som nyligen flyttat dit med sin flickvän.
Imorgon far vi till min näst yngsta bror som nu flyttat från Stockholm till Västerås.
På fredag åker vi norrut och stannar i Ovanåker, hälsar på min mammas faster, som är det närmsta en mormor jag någonsin haft, och stannar hos min mammas kusins familj.
Efter det ska vi hem, landa, och sen börjar höstterminen.

Jag börjar på Midgård, drömmen. Får läsa bild.
Helt fantastiskt.

Shine on 'til tomorrow

Har snört på mig mina vinröda docs efter flera månaders uppehåll.
Det känns bra. De känns rätt på fötterna.
Mina kängor kommer få agera som en kär vän när jag vandrar genom okända byggnader med nya människor till hösten.

Sitter nu på väg in till stan med The Beatles i lurarna. Harmoniska röster lugnar mig och ger mig hopp.

I'd like to be, under the sea, in an octopus's garden, with you.

Mygg, rök, familj

Jag har en stor familj. En stor familj.

Jag är yngst av sju, är moster/faster åt tio i åldrarna femton till två, och mina syskon har alla make/maka/sambo.
Denna kväll har jag spenderat hos min äldsta syster och hennes man, som funnits i familjen flera år längre än jag och alltid varit en storebror för mig.
De fixade ihop en grillfest som tog plats i Jockes utomhuskök.
Det var sådär lagomt mycket folk, familj och bekanta, barn som sprang omkring på gården bland kattungar, kaniner, höns, kalkoner och en hund.

Det har varit en fin kväll. Om jag inte skulle jobba imorgon skulle jag ha stannat längre, stannat där ute på madrassen med min systerdotter, kurat invid elden under flera filtar.

Det känns fint.

Arg och ledsen och besviken och stridslysten och förbannad

nisauhccvnvqpa ndd..................... Vet inte om jag ska skratta eller gåta.

Om du inte redan viste det så vill jag berätta att jag bryr mig hemskt mycket om jämstäldhet och lika rättigheter.
Jag tror på alla männsikors lika värde och vill göra allt jag kan för att motverka diskriminering.

Jag tänkte nu dela med mig av några diskussioner som upstått mellan mig och en annan person på youtube.
Jag gör detta för att det är något jag bryr mig om och jag vill att fler ska se vilka oförståliga uppfattningar människor på denna jord ibland har. Jag hoppas att jag kan inspirera någon mer att försöka stå upp för sig själv och andra.

Dessa kommentarer finns på denna video: The Gay Rights Movement Part II

Ser själv såhär i efterhand att jag har gjort några grammatiska fel, förlåt mig, jag är svensk.

Stress + Press

Hade en ångestattack och började nästan gråta på jobbet idag.
Ville bara springa iväg, gömma mig och låta tårarna falla.
Rädd och fylld av skam och skuld bet jag ihop och fortsatte med arbetet.

Nu kommer all undanskjuten ångest från dagen ikapp mig. Vill inte vakna upp imorgon och gå tillbaka till platsen, situationen och människorna som fick mig att må så dåligt.
Mest av allt vill jag inte vakna.

Mina tankar går till dig och alla berörda.

Vad är denna ångest?

Efter två fina dagar med vänner och marknadsliv så vaknar jag till nyheten att skådespelaren Cory Monteith är död.

Försökt tänka på annat då jag inte orkat känna denna sorg. Jobbat några timmar, vilket var trevligt, även växlat några skrivna ord med två älskade fränder som är iväg på äventyr både inom och utanför Sveriges gränser.

Gråtit och varit på gränsen till tårar många gånger idag. Har även skrattat.

Avund

Som en bitter, frätande låga brinner det inom mig.
Förgiftar min personlighet och mina tankar.

Känner att jag har ungefär tre vänner kvar.

Sjuk och grön, av avund, sorg och bitterhet. Tung.

Livslust och livskraft sippar ut och försvinner.

Jag bara tar och tar

Förväntar mig alltid så mycket av andra men jag ger aldrig något.

Det är så svårt att gå tillbaka

Jag orkar bara inte med det här.
Rysningar går genom min kropp, men inte av den bra sorten.
Det känns som att jag kastas fram och tillbaka i ett oroligt hav.
Den tunga sidan tar över mer och mer och om jag inte hade en halvsovandes katt på magen skulle jag nog smyga ut i jakt på något vasst.

Ja / nej

Är så sjukt less på min egna dubbelmoral.
Att vara som två personer inklämda i samma kropp är slitsamt. Särskilt när man kan ha en åsikt om allt.

Alla ska få vara som de är / men fy fan vad folk kan tänka fel

Jag måste stå emot trycket att vara smal och supertränad, för medias bild av skönhet är inte realistisk / usch vad jag är fet och ful, måste köpa mera smink och kläder som döljer allt det jag inte vill se

Inte är det väl någon stor grej att vänner röker eller snusar / jag hatar tobaksindustrin så mycket att jag inte vet vad jag ska göra

Bra / dåligt

Kärlek / hat

Varje dag, varje vecka, varje år. Om och om igen.

02.26

Jobbat mina tre första dagar nu!
Är yr och hungrig men framför allt trött, fast varför sova när det finns så många vloggar att se?
Mackor och mjölk stillar hungern och ett gott skratt förlänger livet!

Trigger

Har ett sång jävla sug just nu.
Vill bara göra det.
Skulle verkligen behöva träffa Linda imorgon. Måste vänta en vecka till.

Inledning

Vilar min kropp mot golvet och sluter ögonen.
Djupa andetag som för syre till mina skrikande muskler.
Pulsen som dunkar snabbt och hårt, så det känns genom hela kroppen.
Svetten som svalnar och rinner över huden.

Vet att jag stinker och är äckligt svettig, men just där och då känner jag bara ett sånt lugn.

Efter flera timmars intensivt dansande är några minuters avslappning så värdefullt.

Sista

Sista kvällen med niorna.
Ätit mat, umgåtts, skrattat och gråtit.
Dansat i klackar med värkande fötter. Sett massvis av bilder från dessa tre år.
Det känns så sorgligt att splittras nu.

Vandrat barfota genom Vännäs med två fina vänner. Njutit av en kylig juninatt.
Vemod och glädje blandat med enormt mycket kärlek.

Ligger på en madrass med Nina i Johannas rum.
Imorgon slutar vi nian.

Framtid

Det finns saker som jag ser fram emot väldigt mycket och saker jag inte ser fram emot alls.

Några av de saker jag önskar kunde ligga närmre i min tidsplan just nu är; att börja gymnasiet, träffa likasinnade, unga konstnärssjälar, resa och se världen, ha beslutsångest över vart jag vill studera efter gymnasiet, hitta ett jobb jag trivs med, forma mitt egna hem.

Men störst av allt; att hitta någon jag älskar och vill spendera resten av mitt liv med, bli gravid och få barn.

Min familj har alltid varit väldigt viktig för mig. 

Jag har en mor, en far, två systrar, fyra bröder, fyra svägerskor, två svågrar och tio syskonbarn.

Att se mina syskon lyckligt kära, nygifta, väntandes barn och mitt i föräldraskap är helt fantastiskt.

Jag älskar barn.

Så ja, jag är femton år och längtar efter att vara gravid.

Nog för att mamma fick sitt första barn när hon var 17(klar med skolan, med jobb, i ett stabilt förhållande) men jag kommer tvinga mig själv att vänta några år till.

Prinsessbröllop

Var igår på ett jättefint bröllop, det var två vänner till min familj som efter att ha varit förlovade i 17 år.
Att de båda har downs syndrom har paret aldrig låtit sig påverkas av, och jag hoppas och tror att de kommer leva lyckliga och kära livet ut.
Grattis Lars och Maria!

Fredag

Efter en mörk kväll kom en ljus morgon.
Känner att livet sakta men säkert förändrats, kanske blir allting ändå bra till slut.

Gått en sväng i ett soligt Umeå nu på förmiddagen, önskar att jag hade kunna stanna längre.

Gammal och ny vänskap gror, och till kommer nya människofrön sättas i mitt hjärta. Får se om något växer fram.

Impuls

Är rädd men vågar inte skicka iväg ett sms till någon.
Känns som att allt bara blir fel.

.

Varför känner jag denna ångest efter en så fin dag?
Nog för att jag glömde ta min medicin imorse.
Kanske för att jag hoppades lite för mycket på att se ett bekant ansikte när jag gick igenom parkerna i stan.

Varför får jag sådana förhoppningar?

Krav, press, ångest. Det jag inte borde känna tar över mig.

Nationaldag

Alla talar om hur skönt det kommer bli med sommarlov, slippa skolan och allt vad den innebär.
Jovisst tycker jag också att det ska bli skönt, men jag bär på en rädsla för lov, och särskilt det två månader långa som väntar precis runt hörnet.

För det kommer bli ensamt.

Mina fina, fina vänner träffar jag nästan bara i skolan. Jag har väldigt svårt för att ringa och fråga om man ska hitta på något, känner mig mest bara till besvär.

Men kanske blir det annorlunda i år. Kanske hittar jag någon som är hemma då jag är ensam. Kanske vågar jag fråga om jag får komma förbi. Kanske orkar jag vara till besvär.

Toves födelsedag

Denna dagen har varit bra.
Haft roligt, ritat, skrattat, fått känna mig lite viktig och vuxen.
Träffat storasyster Magda med familj.
Fått bjuda på och njuta av underhållning.

Dörren är funnen

Men jag har ingen nyckel.
Bordet den ligger på är alldeles för stort och jag är så liten.

Tick tack tick tack...

Faller som Alice ner i underlandet och hittar inte vägen ut.

-

Hade familjesamtal på bup idag. Känner mig som en gammal skrynklig ballong, nästan tom på luft. Som inte duger något till, bara ligger och skräpar.

Att sedan sätta sig och läsa antifeministiska blogginlägg är ju ingen hitt...

+

Av Nanna Johansson

Spenderat dagen på stadsbiblioteket och bildmuseet med min lilla elevensvalgrupp.

Vi kollade in serier och tecknare, guidades runt bland fantastisk konst, åkte i Sveriges näst största hiss och ritade serier med proffsmaterial.

Skoldelen av dagen var fantastisk, det här med serieteckning kommer jag vilja fortsätta med.

Komplicerad kemi

Eller något mer?
Det här med känslor.

Tänk att kunna stoppa trafiken

Bara med sin attityd.

Första Juni

Skolan lider mot sitt slut. Grundskolan, nästan, nästan klar. Känns så otroligt.
Minns när jag gick i typ femman och gymnasiet kändes oändligt långt bort, nu är jag nästan där.

Det är lite blandade känslor just nu, värme, sommar, glädje, vänskap. Ångest, ledsamhet, tomhet, hopplöshet.

Får se hur sommaren blir.

Nystart

Ska nu försöka blogga igen!

Önska mig lycka till.

2013

Jag inledde det här året på topp. Omgiven av fina människor, fick hundra kramar, hög musik, dans, skratt, sopsäckar i slalombacken, samtal och mys fram till morgonen. Lägret i hemavan var helt fantastiskt.
Sen kom jag hem, skolan började och livet blev tyngre för varje dag.
Jag föll.
Skakandes, gråtandes mitt i en ångestattack såg min alldeles egna ängel Alva till att någon hittade mig.
Jag hamnade på bup-avdelningen i en vecka.
En vecka av frågor, läkare, psykeatriker, mediciner, känslor, men också lugn och trygghet.
När man är inlåst på en liten avdelning, omgiven av människor och utan andra alternativ så är det bara att bita ihop och fortsätta leva.
Sen blev det två veckor hemma fri från stress och press.
Är så otroligt glad att jag har mina vänner och min familj. Alla människor som bryr sig om mig, min underbara klass, jag älskar er.