“Det är en kväll för sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv. Den där melodin hade han haft under hatten många dagar men inte riktigt vågat plocka fram än. Den måste få… växa till sig och bli en så glad övertygelse att bara han rörde vid munharmonikan hoppade alla toner in på sina rätta platser.
Om han tog fram den för tidigt kunde det hända att de satte sig på tvären och bara gav honom en halvbra sång, eller så kunde han tappa lusten och aldrig mer få tag i dem på det rätta sättet. Melodier är allvarliga saker, i synnerhet om de ska vara både glada och vemodiga.
Men i kväll kände sig Snusmumriken säker på sin visa. Den fanns, den var så gott som färdig - och den skulle bli bättre än någon han nånsin hade gjort.”
| — | Från berättelsen “Vårvisan” ur boken Det osynliga barnet av Tove Jansson. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar